Frågor och svar
Bland de stora världsreligionerna intar islam en särställning, då dess namn inte härleds från ett folk, en person eller en plats; som Judendomen (från Juda), Kristendomen (från Kristus), Buddhismen (från Buddha) eller Hinduismen (från Hinds land, dvs Indien). Islam fick inte sitt namn från Profeten Muhammad. Muhammad tillbes inte och han ses inte heller som islams grundare eller författare till dess heliga skrift, Koranen. I det avseendet ser inte muslimer islam som en ny religion som kom på 600-talet med profeten Muhammads ankomst, utan som en fortsättning på det grundläggande uppdraget för alla profeter genom historien. Detta uppdrag fulländades och gjordes universellt med Muhammad, som var den siste av dessa profeter.
Islam är en frivillig relation mellan en individ och hans Skapare. Även om muslimer, kristna, judar och en del andra tror på samma Gud, skiljer sig deras Gudsbegrepp markant. Den framträdande skillnaden gentemot andra religioner är att islam vägrar att acceptera någon som helst form av skapelse som en gudom värd att dyrkas. Islam betonar dyrkan uteslutande av den Ende som skapat himlarna och jorden, och som hela skapelsen slutligen ska återvända till.
Den muslimska tron började inte med Muhammads profetskap, och den uppfanns inte heller av honom. Det är i grunden samma budskap som finns i tidigare gudomliga skrifter och som har lärts ut av alla Guds profeter. Men eftersom de tidigare skrifter, som lärde ut den rena och korrekta tron på Gud, delvis har gått förlorade och blivit förändrade genom översättningar och mänsklig inblandning, inbjuder islam människor att återvända till det sanna Gudsbegreppet och till att dyrka och lyda Honom ensam.
Gud fastslår i Koranen att Hans namn är Allah. Därför talar muslimer om Honom och åkallar Honom med Hans egennamn Allah.
Koranen nämner Allahs ”bästa namn” (eller attribut), av vilka vi ska undersöka några. Vissa attribut betonar Allahs transcendens. Koranen gör det upprepade gånger klart att Allah är bortom vår begränsade uppfattningsförmåga: ”Ingenting är som Han.”(Koranen 42:11),”och ingen finns som kan liknas vid Honom.” (K 112:4) En muslim tänker sig aldrig att Allah har något speciellt utseende vare sig fysiskt, mänskligt, materiellt eller något annat. Sådana attribut som ”Den Allvetande”, ”Den Evige”, ”Den Allsmäktige”, ”Den Allomfattande”, ”Den Rättvise”, ”Konungen”, betonar också transcendens. Men det betyder inte att Allah är ett rent filosofiskt begrepp eller en avlägsen gudom.
Koranen talar om Allah som en Gud som är nära, lättillgänglig, god, tillgiven, kärleksfull, förlåtande och barmhärtig. Den allra första meningen i Koranen, som upprepas i början på varje kapitel, är ”I Allahs, Den Helt och Hållet Barmhärtiges, Den Speciellt Barmhärtiges namn”. Koranen berättar för oss att när Allah skapade den första människan ”andades [Han] in i henne av Sin [skapade] själ.” (K 32:9) och att Allah är ”närmare henne (människan) än [hennes] halsven.” (K 50:16) I en annan vers får vi veta: ”Och när Mina tjänare frågar dig [O Muhammad] om Mig – Förvisso är Jag nära; Jag besvarar den bedjandes åkallan, när han åkallar Mig. Och låt dem svara mig [genom lydnad] och tro på Mig så att de må ledas [rätt].” (K 2:186)
Koranen talar om Allah som en Gud som är nära, lättillgänglig, god, tillgiven, kärleksfull, förlåtande och barmhärtig. Den allra första meningen i Koranen, som upprepas i början på varje kapitel, är ”I Allahs, Den Helt och Hållet Barmhärtiges, Den Speciellt Barmhärtiges namn”. Koranen berättar för oss att när Allah skapade den första människan ”andades [Han] in i henne av Sin [skapade] själ.” (K 32:9) och att Allah är ”närmare henne (människan) än [hennes] halsven.” (K 50:16) I en annan vers får vi veta: ”Och när Mina tjänare frågar dig [O Muhammad] om Mig – Förvisso är Jag nära; Jag besvarar den bedjandes åkallan, när han åkallar Mig. Och låt dem svara mig [genom lydnad] och tro på Mig så att de må ledas [rätt].” (K 2:186)
Motsatsen till monoteism i islam kallas ”shirk”, en arabisk term som betyder att associera någon annan med Allah i någon aspekt av gudomlighet. Det innefattar polyteism, dualism (en gud för godhet eller ljus och en annan för ondska eller mörker), och panteism, föreställningen att Gud är inuti allting.
Alla former av filosofier om guds inkarnation är uteslutna av islams monoteism, på samma sätt som blind lydnad av diktatorer, präster eller ens egna infall och önskningar, snarare än Guds (Allahs) förordningar. Alla dessa ses som olika former av att ”associera” andra med Allah (shirk), antingen genom att tro att vissa av Allahs skapelser äger gudomlighet eller genom att tro att de har del i Allahs gudomliga egenskaper. För muslimen är monoteism inte bara en dogm, tanke eller trossats; det är något som djupgående influerar hela hans syn på livet.